Daniel “DC” Cormier är en av de där profilerna som går att beskriva med ett enda ord: komplett. Han klev in i MMA med en bakgrund som elitbrottare på absolut toppnivå, men det som gjorde honom riktigt svår att hantera var hur snabbt han byggde en helhet runt brottningen. Cormier blev inte bara en som “tog ner och höll fast”, utan en fighter som kunde styra tempo, läsa risker, sätta press i clinch och straffa misstag med slag, dirty boxing och ett kliniskt toppspel.
Det finns en tydlig röd tråd i hans karriär. Oavsett motstånd handlade det om kontroll, position och beslut som gav honom övertaget i rond efter rond. Samtidigt var han aldrig en steril poängmaskin. När lägena kom var han brutal, särskilt i övergångarna när motståndaren försökte resa sig eller när clinchen låste fast vid buren. Det är också därför hans matcher ofta känns “tunga” att se för motståndaren: varje val du gör mot Cormier leder till nästa problem.
Snabbfakta
- Namn: Daniel Cormier
- Smeknamn: DC
- Nationalitet: USA
- Längd: Cirka 180 cm
- Räckvidd: Cirka 183 cm
- Vikt: Lätt tungvikt upp till 93 kg, tungvikt över 93 kg
- Team: American Kickboxing Academy (AKA)
- Viktklasser: Lätt tungvikt och tungvikt
- Stil: Brottning i världsklass kombinerat med press, clinch och slag i kort distans
- Största titlar: UFC-mästare i lätt tungvikt och UFC-mästare i tungvikt
- Kända rivaler: Jon Jones, Stipe Miocic
- Nuvarande roll: Kommentator och expert inom UFC-sändningar
Brottningen som grund och identiteten som byggdes runt den
Cormiers idrottsliga fundament kommer från brottning, där han var en del av USA:s absoluta elit. Den nivån syns i nästan allt han gör i buren: balans, höftarbete, tajming i ingångarna och förmågan att vinna små positioner som andra knappt märker. Det är också därför han kunde möta stora, fysiska tungviktare utan att bli “tryckt bakåt” i sin egen plan. Han var ofta den som bestämde var matchen skulle utspela sig.
Det som särskiljde honom tidigt i MMA var hur han använde brottningen för att skapa slaglägen, inte bara poäng. När motståndaren behövde tänka på nedtagningen öppnades en kort höger, en krok på vägen in, eller en clinch där Cormier kunde nöta med korta slag och knän. Många brottare tar med sig kontroll, men Cormier tog med sig ett helt ekosystem.
Strikeforce och steget upp i rampljuset
När hans MMA-karriär tog fart fick han snabbt chansen att visa hur långt hans grund kunde bära. Under tiden i Strikeforce blev han en tydlig toppnamn i tungvikt, och det var där han på allvar byggde sitt rykte som någon som kunde slå etablerade namn, inte bara prospects.
En avgörande punkt blev tungvikts-turneringen i Strikeforce, där han levererade match efter match med samma signatur: press, clinch, brottning och en förmåga att göra motståndaren trött på riktigt. Att vinna en sådan turnering gav honom både trovärdighet och momentum, och det var tydligt att han var redo för nästa nivå.
UFC: dominans, titelresor och ett ovanligt CV
I UFC blev Cormier snabbt en titelutmanare. För många var frågan inte om han skulle slå sig in i toppen, utan hur länge han skulle stanna där. Han etablerade sig som en av divisionens mest pålitliga vinnare, med ett gameplan-tänk som ofta gav känslan av att han låg ett steg före redan i första minuten.
Han tog sig till UFC-guld i lätt tungvikt och visade att han inte bara var “en brottare i MMA”, utan en mästare som kunde vinna på flera sätt. Förmågan att vända en matchbild var central: om slagutbyten blev röriga kunde han stänga av kaoset med en clinch, och om clinchen blev jämn kunde han bryta och vinna med volym.
Det historiskt ovanliga i hans meritlista kom när han också tog titeln i tungvikt. Att bli mästare i två viktklasser är en sak, men att göra det med så tydlig identitet och så tydlig kontroll över matcherna är något annat. Cormier blev ett bevis på att teknik, beslut och tajming kan väga upp för nackdelar i räckvidd och storlek mot de största namnen.
Här kan du se några av hans höjdpunkter:
Signaturdrag som återkommer i hans matcher
Cormier hade ett sätt att göra sin stil tydlig utan att bli förutsägbar. Du visste ofta vad som skulle komma, men du kunde ändå inte alltid stoppa det, eftersom allt hängde ihop.
- Clinch mot buren: Kortdistansslag, kontroll på handleder och huvudposition som tar bort motståndarens val.
- Nedtagningar i rätt ögonblick: Inte alltid många försök, men ofta tajmade när motståndaren stod fel eller pressade för hårt.
- Toppkontroll med skada: Inte bara hålla kvar, utan slå, avancera position och tvinga fram reaktioner.
- Dirty boxing: Små slag som inte ser stora ut men som bygger slitage och bryter rytmen.
Jon Jones: rivaliteten som definierade en era
När man pratar om Cormiers UFC-år går det inte att komma runt Jon Jones. Rivaliteten var större än titlarna och större än själva matcherna. Den handlade om prestige, personkemi, retorik och en känsla av att hela divisionens identitet stod på spel. I deras första titelmatch var det Jones som vann på domslut. I returen var det Jones som först vann igen genom ett avslut, men matchresultatet ändrades senare till no contest, vilket gör att Cormier aldrig fick en “ren” vinst över honom i buren.
Sportsligt var det en mardröm av ett pussel. Jones räckvidd och variation i attacker gav Cormier problem, samtidigt som Cormier ständigt försökte krympa buren, ta bort distansen och skapa slagsmål i de ytor där han själv var som bäst. Matcherna blev en sorts schack där varje liten detalj betydde något, från fotpositioner till clinchgrepp, och där de små justeringarna ofta avgjorde vem som fick sätta sin plan.
Även när resultaten gick emot honom påverkade rivaliteten hur han uppfattades. Cormier var inte “killen som inte nådde hela vägen”, han var killen som ändå blev mästare, ändå vann mot eliten och ändå fortsatte att jaga sin version av total revansch. För många fans är det just den envisheten som gör honom intressant, särskilt eftersom den här rivaliteten aldrig fick ett enkelt, rent bokslut.
Stipe Miocic och tungviktskapitlet som blev en trilogi
I tungvikt fick Cormier en annan typ av narrativ: mötet med Stipe Miocic. Där fanns ett annat tempo, en annan kraft och en annan typ av risk i varje utbyte. Deras matcher blev en trilogi som ofta sammanfattas med ett ord: justeringar. Första gången var det Cormier som vann och tog titeln, andra gången var det Miocic som vann och tog tillbaka bältet, och i tredje matchen var det Miocic som vann igen och tog hem trilogin.
Det som gör den rivaliteten intressant är att båda hade verktyg för att ändra matchbilden. Cormier hade clinchen, brottningen och kortdistansslagen. Miocic hade räckvidden, boxningen och en förmåga att hitta lösningar mitt i en match. När man ser tillbaka är det tydligt att deras möten handlade lika mycket om vilka detaljer som vann ronderna som om de stora ögonblicken, eftersom momentumet skiftade mellan matcherna och båda hann sätta sin prägel på serien.
För Cormier blev den trilogin också avslutningen på en aktiv karriär där han redan hade cementerat sin plats bland de största, men ändå fortsatte att möta den allra svåraste möjliga nivån. Det säger en hel del om hans driv att han valde att avsluta mot en motståndare som kunde tvinga fram just de där små justeringarna som avgör på toppnivå.
Det klickar bra mellan DC, Khabib och Islam
Daniel Cormier lärde känna både Khabib Nurmagomedov och Islam Makhachev via American Kickboxing Academy i San Jose. Under flera år blev AKA en naturlig bas när fighters från Dagestan kom till USA för att köra träningsläger inför UFC-matcher. Det var en miljö där allt handlade om att vara förberedd: hårda pass, tydliga rutiner och en kultur där laget är större än individen. Cormier var redan en central del av gymmet, och när Khabib och senare Islam kom in i den vardagen växte relationen fram på ett sätt som är svårt att fejka.
Det är också därför deras jargong fungerar så bra när de syns tillsammans. De har delat camp-livets små detaljer, inte bara de stora matchveckorna. Skämten, pikarna och den ständiga retoriken mellan dem blir en förlängning av den typiska stämningen i ett toppgym: mycket respekt i botten, men också en lekfull ton där man kan driva med varandra just för att man känner varandra väl. När DC intervjuar Islam eller pratar om Khabib märks det att det inte är en distanserad relation mellan “intervjuare och stjärna”, utan en relation som började på mattan och byggdes upp av år av gemensamma förberedelser inför UFC-nivå.
Här kan du se ett litet samlingsklipp:
Arvet efter Cormier och varför hans karriär sticker ut
Det finns fighters som blir stora för att de har en extrem styrka. Cormier blev stor för att han var svår att lösa. Han kunde vinna utan att allt såg spektakulärt ut, men när du tittar noga ser du hur många beslut han tar rätt. Det är en typ av storhet som ofta uppskattas mer ju mer du kan sporten.
Efter den aktiva karriären har han fortsatt vara en röst i MMA-världen som kommentator och analytiker. Det passar honom, eftersom hans största vapen alltid varit förståelsen av vad som händer i stunden.
Cormiers karriär är i grunden berättelsen om en elitidrottare som tog med sig en världsklassgrund in i MMA, byggde resten metodiskt och till slut stod med ett CV som få kan matcha: titlar i två viktklasser, vinster mot toppnamn och rivaliteter som definierade en hel era.